Smulor

 Fruktkaka är ett måste varje år. I mammas receptsamling kallades den Sultankaka. Självklart ska den bakas i samma form som hon använde.

Jag har också andra minnen av fruktkakor. På den tid jag arbetade var det en medarbetare vars man var suverän på just fruktkaka. Att bli bjuden på den var en riktig höjdpunkt. Nu finns ju bara minnet kvar av hur god den var, så hur jag än anstränger mig kan jag inte komma fram till att min är godare än hans.

Nåväl det är inte alltid baket lyckas. Det händer att halva kakan sitter kvar i formen eller att den helt enkelt inte håller ihop. Men det är ju misstag som går att äta upp, ta nya tag och röra ihop en till. (att det misslyckas brukar jag skylla på att den glutenfria mjölkblandning jag använde kanske inte var så lyckad.)

Årets kaka såg bra ut. Den blev inpackad och ställd att mogna.


Det blev kvällen före julafton och dags att smaka av till kvällskaffet.

Men nej! Kan det ha varit för mycket rismjöl? Hård och kompakt. 

Inte blev den bättre av att  mogna ytterligare några dagar.

Idag tog jag fram den. Hoppas fåglarna tycker om den.

Mycket smulor blev det.

På årets julmarknad hittade jag en pryl som jag letat efter i minst 50 år. (Kommer kanske att berätta den historien en annan gång.) Den kom väl till pass när alla smulor skulle samlas. 

Medan fruktkakan blev smulor vandrade mina tankar; 

Smulor från den rike mannens bord

Små smulor är också bröd

Smula sönder

Små smulor och fattiga vänner ska man inte förakta

Ensamma mamman

En smula lycka

...så kan man ju vara en smula...

Får allt erkänna att mina funderingar kring alla smulor slutar med det faktum att jag faktiskt är en smula fåfäng.