Paus

25:an det är den väg vi så ofta åker. Det finns många anledningar för oss att åka till både Nybro och Kalmar.
Snart är det 15 år sedan vi flyttade hit och började besöka dessa två orter. Redan från början la jag märke till att skyltarna om P-fickor hade en tilläggsskylt. Den har jag nog aldrig sett någon annan stans. Det har hänt när jag åkt sträckan med vänner ortsbor att jag frågat dem om de vet varför det är skyltat på det viset. Ingen har svar, de verkar inte ens lagt märke till det lilla tillägget.

Men jag funderar. Är det förbud att stanna mer än 5 minuter, eller en uppmaning att ta sig en fem-minuters-paus? Är det någon som kollar hur länge man blir ståendes? Känner ibland en lust att testa, se om jag blir påkommen. Men vad ska jag göra på en liten parkeringsficka? Ja det är ju klart; kan ju alltid sitta och filosofera över just paus.

Med ett långt förflutet i skolans värld känns det för mig naturligt att rast är synonymt med paus. En liten stund då man gör något helt annat.
Livet med alla ska och måsten flyter på och allt emellanåt blir det en rast för lite vila och så fortsätter det.
Fast nu som pensionär kan jag nästan vända på det hela. Tiden selar iväg med om, när och hur jag vill med jämna avbrott för ska och måste.

Paus är nu inte bara vila. Paus är att stanna upp och ta mig tid att fundera på vad jag håller på med; är det viktigt eller bara bråttom? Den energi jag har vill jag ju ska användas väl, inte bara låta den pysa ut på något till ingen nytta. 

Det här är en av mina vackra rosor. Den har inte bara en liten rast, den har viloperiod. Det har jag också. Rosen kommer kommer tillbaka. Jag tycker mig också vara i en viloperiod. Väntar med spänning på att någon (av alla inkopplade läkare) ska hitta felet. Sen så........

Även om tillvaron är satt på sparlåga finns det mycket jag kan göra. Det är bara det att ibland tror jag att det bästa är att göra ingenting. Men det onda kan dyka upp då med.

Hela stora träningsprogrammet som jag fått under den här tiden har jag förpassat. Min fysioterapeut och jag var överens om att det inte gör någon nytta för mig. Men när jag tagit mina små promenader tar jag en paus, sätter mig på stolen, drar i bandet och tränar kondition. Det går inte på en kafferast att få upp pulsen med bara armrörelser. 

Andrum är också en synonym till rast. Bortse från tanken att stanna upp och flåsa färdigt. Tänk istället på den tid man ger sig för att låta själen hinna ifatt kroppen. 

Att vila i tacksamhet mitt under en dålig dag är lika skönt som tystnaden efter ett oväsen.

Tänk om...

 

För länge sedan var jag och en kollega, tillika god vän, och lyssnade på ett föredrag (matematikdidaktik tror jag det var).

Föredragshållaren: "När korna i en hage lägger sig att idissla ligger alla med huvudet åt samma håll. Jag säger inte att det är så men tänk om..."

Kan inte gå eller åka förbi en kohage utan att kolla; det kan inte min vän heller. 





Just de små orden tänk om funderar jag en del över. De kan ju indikera flera saker
tänk om = är det rätt eller fel -ta reda på hur det är
tänk om = en önskan blir sann och då...
tänk om = det invanda fungerar inte längre, måste hitta nya sätt

Titta, en så fin fågel det sitter på grenen uppe i trädet!

Så fin, den ville jag gärna ha på bild. Krånglade upp termokjolen så jag kunde hålla kryckorna med knäna, tog av vantarna och stoppade i fickorna och tog fram kameran; wow den satt kvar och jag knäppte bilden

OK det var ingen fågel, men nu vet jag det.

Tänk om: visst finns det tillfällen för önskedrömmar, ibland flykt från verkligheten och ibland bara som avkoppling en stund. När jag flyr från verkligheten är det också ett sätt att hämta nya krafter att orka vidare med den verklighet som ju finns när jag kommer tillbaka från drömmarna; kanske med med ny belysning som gör det lite lätthanterligare att fortsätta. Fast det finns ju "tänk om" som aldrig blir annat än drömmar -men det var skönt att fantisera en liten stund.

Tänk om: att ändra sig. Det ägnar jag mycket tid åt varje dag. Jag har massor av motstånd mot att inte kunna göra som jag alltid brukar. Ta det här med kameran och promenader. Hela världen är full av motiv, vyer och detaljer. Men just nu blir jag mest irriterad och ledsen när det inte fungerar. Därför  försöker jag TÄNKA OM, och det är inte heller så lätt. Intalar mig att jag i nuet ska se och uppleva med mina sinnen; carpe diem. Fast det svider när korpen flyger rakt över huvudet på mig och jag inte får till den där drömbilden.

Men tänk om jag inte behöver tänka om, jag säger inte att det är så men tänk om....

Smulor

 Fruktkaka är ett måste varje år. I mammas receptsamling kallades den Sultankaka. Självklart ska den bakas i samma form som hon använde.

Jag har också andra minnen av fruktkakor. På den tid jag arbetade var det en medarbetare vars man var suverän på just fruktkaka. Att bli bjuden på den var en riktig höjdpunkt. Nu finns ju bara minnet kvar av hur god den var, så hur jag än anstränger mig kan jag inte komma fram till att min är godare än hans.

Nåväl det är inte alltid baket lyckas. Det händer att halva kakan sitter kvar i formen eller att den helt enkelt inte håller ihop. Men det är ju misstag som går att äta upp, ta nya tag och röra ihop en till. (att det misslyckas brukar jag skylla på att den glutenfria mjölkblandning jag använde kanske inte var så lyckad.)

Årets kaka såg bra ut. Den blev inpackad och ställd att mogna.


Det blev kvällen före julafton och dags att smaka av till kvällskaffet.

Men nej! Kan det ha varit för mycket rismjöl? Hård och kompakt. 

Inte blev den bättre av att  mogna ytterligare några dagar.

Idag tog jag fram den. Hoppas fåglarna tycker om den.

Mycket smulor blev det.

På årets julmarknad hittade jag en pryl som jag letat efter i minst 50 år. (Kommer kanske att berätta den historien en annan gång.) Den kom väl till pass när alla smulor skulle samlas. 

Medan fruktkakan blev smulor vandrade mina tankar; 

Smulor från den rike mannens bord

Små smulor är också bröd

Smula sönder

Små smulor och fattiga vänner ska man inte förakta

Ensamma mamman

En smula lycka

...så kan man ju vara en smula...

Får allt erkänna att mina funderingar kring alla smulor slutar med det faktum att jag faktiskt är en smula fåfäng.