Hjälp! Hjälp? Hjälp.

 

Visst är det otroligt hur det kan skava när helt plötsligt ett ord fastnar i hjärnan och inte vill förpassas. Det kommer igen och igen och igen... I alla fall jag går omkring och vänder och vrider på ordet; söker synonymer, associationer och letar efter egna erfarenheter att hänga upp ordet på. 

Nu när jag gått omkring i flera veckor och tänkt kan jag mycket väl begripa varför det var just ordet "HJÄLP" som hakade fast. Det är i dagarna 2 år som jag varit i läget att allt som oftast behövt säga: Hjälp! För att inte tala om hur ofta omgivningen helt hjälpsamt frågat Hjälp? 

Även om mina promenader varit korta i sträcka så har de ända varit långa i tid. Även på korta sträckor finns ibland en del saker att se.

Ja, då gick jag där och tittade upp mot trädtopparna och tyckte mig se en fågel (nästa högst upp).

Med kamerans hjälp stod det klart för mig att någon riktig fågel var det inte; men söt är den i alla fall

 

Nu efter mina två smärtsamma år, nio hypoteser med undersökningar och massor av provtagningar (allt med resultat att just de sakerna är det inte fel på).
Allt tar tid och slutligen var det bestämt att jag skulle få träffa en specialist på smärta.  
I min tankevärld: hitta rätt medicinering och att lära mig tänka bort det onda.

(Ser ni den som sitter i stubbens hål och funderar på bra hjälp.)

För att göra en lång historia kort; Smärtläkaren hittade en liten nerv med ett lååångt namn.

Testade cortison med bedövning. Bedövningen tog, hela benet totalt smärtfritt. (allteftersom har cortisonet lättat på somlig värk)

Så kaxig jag kände mig en stund senare när jag parkerade bilen och skulle in i en affär och hämta ett paket.

Handväskan över axeln, bilnyckeln i handen och käppen kan ligga kvar i bilen för den lilla sträcka jag skulle gå.

Men absolut inte så kaxig när bilnyckeln slant ur handen och gled in under bilen. Vad gör man? Jag ställde mig på knä och fick fram nyckeln. Men jag kom inte upp. Som jag tog i och försökte. Men jag låg kvar på knä

Då kom en ung man fram och frågade om han kunde hjälpa mig. Tackade ja, mer hann jag inte innan jag stod upp. Har funderat på om han var så stark eller om jag hjälpte till (lite i alla fall).

Så många gånger jag känt tacksamhet för alla som hjälpt mig när jag behövt och som erbjudit hjälp och uppmuntrat när jag envisats "kan själv".  

För ett par veckor sedan fick jag hjälp på ett för mig helt otroligt sätt. 

Jag har en grupp Shared reading. Häromveckan skulle vi läsa en novell som handlade om ett barn som inte blev trodd, fast hon talade sanning. Till den texten försökte jag hitta en passande dikt. Jag letade och läste men jag hittade inte rätt. Bläddrade, googlade. skrev sökord, och hur det var hamnade jag hos en AI. (Eller hur det nu heter) Den gav mig ett förslag på en hel dikt. Jag gav lite nya ord och förslag på stämning. Tyckte den var ganska OK och skrev ut den. 

Jag tog den med till gruppen, talade om hur dikten kommit till, vi läste och den blev gillad. (AI hjälper till och letar fram det vi vill ha).

Här är den.

Rösten i glaskupan
                     

Mina ord är små fåglar som flyger mot glas,
de landar på marken i tysta kras.
Jag talar om sanning, om det som är sant,
men möts av en vuxenvärld, sval och distans.

"Du hittar nog på", "det var säkert en lek",
orden blir pilar, en form utav svek.
För om ingen ser det som faktiskt har hänt,
blir sanningen mörk och mitt hjärta bränt.

Men djupt inom mig finns en låga som vet,
att sanningen bär på sin egen verklighet.
Jag väntar på någon som stannar och ser,
som lyssnar på riktigt och inte bara ler.

Sensmoral: Be om hjälp, få hjälp, erbjuda hjälp, få hjälpa; ett givande och tagande som känns gott i både kropp och själ.

Hopplöshetens ok

Inte kändes det speciellt hoppfullt när jag kastade en blick ut genom fönstret i morse. grådis och smältande smutsfärgade drivor. Och som vanligt något besvärligt att gå nedför trappan.

Öppnar tidningen: den ene skjuter på den andre med med den tredjes livliga stöd. (Samtal mellan den andre och tredje skulle ju fortsätta om ett par dagar!?) En skola träffad 50 flickor dödade.
Hopplöshetens ok tynger. Inget av mina "verktyg" fungerar. 

Så tar jag ett djupt andetag, Dagliga sysslor pockar på, även när världen verkar vansinnig. Städar lite när kära maken kommer in och berättar om vad haren har gjort. Haren som vi tittat på flera kvällar i rad när han suttit och mumsat på alla de frön småfåglarna sprättat ner på marken. 

Ingen tvekan om att det är just han;
eller är det en hon?

Äppelträdet som vi planterade för ett par år sedan. Det blommade redan första våren. Förra våren knöt sig flera blommor till frukt. Getingar och annat gjorde sitt men jag fick ett äpple!!!

Nu verkade det hopplöst. Inga trådar på nätet gav oss något större hopp om att trädet ska ha en framtid. Kan man sörja ett äppelträd? Det kändes i alla fall tungt att tänka tanken: såga ner, gräv upp. 
Ett långsökt råd dök upp. Det har vi följt. Kanske, kanske, kanske hjälper det att ha virat svart plast runt hela skadan och sedan snurra säckväv över det. 

...och en stor gren har brutits från hösthortensian.

OK, det blåser inte men vimpeln är trasig och full av knutar.

Visst skulle man kunna ta sig fram till flaggstången, men det lockar inte. Dis och våtsnö. Som ett ok av hopplöshet vilar på axlarna.

Det blev fikadags. Semlebullar hade jag men inget att fylla dem med. Dags att bryta ihop? Det går väl inte att äta torra semlor???






SKÄRPNING!!
Med hemkokt tomatmarmelad smakade det utmärkt. 

Ett par domherrar hälsar på vid fågelmaten. 
känns som att trycket lättar lite.

Tänkte jag skulle få ett riktigt trist foto på vädret. Men se då blinkade det till en kort, kort, pyttekort stund. Nu funderar jag på om det inte var ännu en hopplös sak... (inte ens ta ett foto som jag ville...)

Nog är det så att hopplöshetens tunga ok ibland ligger på ens axlar. Det är tungt. Jag tror ändå att det är möjligt att både orka bära och orka se sig om efter kraftkällor. 


Februari är snart över och det börjar bli dags att leta efter små gula glädjespridare.

Paus

25:an det är den väg vi så ofta åker. Det finns många anledningar för oss att åka till både Nybro och Kalmar.
Snart är det 15 år sedan vi flyttade hit och började besöka dessa två orter. Redan från början la jag märke till att skyltarna om P-fickor hade en tilläggsskylt. Den har jag nog aldrig sett någon annan stans. Det har hänt när jag åkt sträckan med vänner ortsbor att jag frågat dem om de vet varför det är skyltat på det viset. Ingen har svar, de verkar inte ens lagt märke till det lilla tillägget.

Men jag funderar. Är det förbud att stanna mer än 5 minuter, eller en uppmaning att ta sig en fem-minuters-paus? Är det någon som kollar hur länge man blir ståendes? Känner ibland en lust att testa, se om jag blir påkommen. Men vad ska jag göra på en liten parkeringsficka? Ja det är ju klart; kan ju alltid sitta och filosofera över just paus.

Med ett långt förflutet i skolans värld känns det för mig naturligt att rast är synonymt med paus. En liten stund då man gör något helt annat.
Livet med alla ska och måsten flyter på och allt emellanåt blir det en rast för lite vila och så fortsätter det.
Fast nu som pensionär kan jag nästan vända på det hela. Tiden selar iväg med om, när och hur jag vill med jämna avbrott för ska och måste.

Paus är nu inte bara vila. Paus är att stanna upp och ta mig tid att fundera på vad jag håller på med; är det viktigt eller bara bråttom? Den energi jag har vill jag ju ska användas väl, inte bara låta den pysa ut på något till ingen nytta. 

Det här är en av mina vackra rosor. Den har inte bara en liten rast, den har viloperiod. Det har jag också. Rosen kommer kommer tillbaka. Jag tycker mig också vara i en viloperiod. Väntar med spänning på att någon (av alla inkopplade läkare) ska hitta felet. Sen så........

Även om tillvaron är satt på sparlåga finns det mycket jag kan göra. Det är bara det att ibland tror jag att det bästa är att göra ingenting. Men det onda kan dyka upp då med.

Hela stora träningsprogrammet som jag fått under den här tiden har jag förpassat. Min fysioterapeut och jag var överens om att det inte gör någon nytta för mig. Men när jag tagit mina små promenader tar jag en paus, sätter mig på stolen, drar i bandet och tränar kondition. Det går inte på en kafferast att få upp pulsen med bara armrörelser. 

Andrum är också en synonym till rast. Bortse från tanken att stanna upp och flåsa färdigt. Tänk istället på den tid man ger sig för att låta själen hinna ifatt kroppen. 

Att vila i tacksamhet mitt under en dålig dag är lika skönt som tystnaden efter ett oväsen.

Tänk om...

 

För länge sedan var jag och en kollega, tillika god vän, och lyssnade på ett föredrag (matematikdidaktik tror jag det var).

Föredragshållaren: "När korna i en hage lägger sig att idissla ligger alla med huvudet åt samma håll. Jag säger inte att det är så men tänk om..."

Kan inte gå eller åka förbi en kohage utan att kolla; det kan inte min vän heller. 





Just de små orden tänk om funderar jag en del över. De kan ju indikera flera saker
tänk om = är det rätt eller fel -ta reda på hur det är
tänk om = en önskan blir sann och då...
tänk om = det invanda fungerar inte längre, måste hitta nya sätt

Titta, en så fin fågel det sitter på grenen uppe i trädet!

Så fin, den ville jag gärna ha på bild. Krånglade upp termokjolen så jag kunde hålla kryckorna med knäna, tog av vantarna och stoppade i fickorna och tog fram kameran; wow den satt kvar och jag knäppte bilden

OK det var ingen fågel, men nu vet jag det.

Tänk om: visst finns det tillfällen för önskedrömmar, ibland flykt från verkligheten och ibland bara som avkoppling en stund. När jag flyr från verkligheten är det också ett sätt att hämta nya krafter att orka vidare med den verklighet som ju finns när jag kommer tillbaka från drömmarna; kanske med med ny belysning som gör det lite lätthanterligare att fortsätta. Fast det finns ju "tänk om" som aldrig blir annat än drömmar -men det var skönt att fantisera en liten stund.

Tänk om: att ändra sig. Det ägnar jag mycket tid åt varje dag. Jag har massor av motstånd mot att inte kunna göra som jag alltid brukar. Ta det här med kameran och promenader. Hela världen är full av motiv, vyer och detaljer. Men just nu blir jag mest irriterad och ledsen när det inte fungerar. Därför  försöker jag TÄNKA OM, och det är inte heller så lätt. Intalar mig att jag i nuet ska se och uppleva med mina sinnen; carpe diem. Fast det svider när korpen flyger rakt över huvudet på mig och jag inte får till den där drömbilden.

Men tänk om jag inte behöver tänka om, jag säger inte att det är så men tänk om....

Smulor

 Fruktkaka är ett måste varje år. I mammas receptsamling kallades den Sultankaka. Självklart ska den bakas i samma form som hon använde.

Jag har också andra minnen av fruktkakor. På den tid jag arbetade var det en medarbetare vars man var suverän på just fruktkaka. Att bli bjuden på den var en riktig höjdpunkt. Nu finns ju bara minnet kvar av hur god den var, så hur jag än anstränger mig kan jag inte komma fram till att min är godare än hans.

Nåväl det är inte alltid baket lyckas. Det händer att halva kakan sitter kvar i formen eller att den helt enkelt inte håller ihop. Men det är ju misstag som går att äta upp, ta nya tag och röra ihop en till. (att det misslyckas brukar jag skylla på att den glutenfria mjölkblandning jag använde kanske inte var så lyckad.)

Årets kaka såg bra ut. Den blev inpackad och ställd att mogna.


Det blev kvällen före julafton och dags att smaka av till kvällskaffet.

Men nej! Kan det ha varit för mycket rismjöl? Hård och kompakt. 

Inte blev den bättre av att  mogna ytterligare några dagar.

Idag tog jag fram den. Hoppas fåglarna tycker om den.

Mycket smulor blev det.

På årets julmarknad hittade jag en pryl som jag letat efter i minst 50 år. (Kommer kanske att berätta den historien en annan gång.) Den kom väl till pass när alla smulor skulle samlas. 

Medan fruktkakan blev smulor vandrade mina tankar; 

Smulor från den rike mannens bord

Små smulor är också bröd

Smula sönder

Små smulor och fattiga vänner ska man inte förakta

Ensamma mamman

En smula lycka

...så kan man ju vara en smula...

Får allt erkänna att mina funderingar kring alla smulor slutar med det faktum att jag faktiskt är en smula fåfäng.