Hjälp! Hjälp? Hjälp.

 

Visst är det otroligt hur det kan skava när helt plötsligt ett ord fastnar i hjärnan och inte vill förpassas. Det kommer igen och igen och igen... I alla fall jag går omkring och vänder och vrider på ordet; söker synonymer, associationer och letar efter egna erfarenheter att hänga upp ordet på. 

Nu när jag gått omkring i flera veckor och tänkt kan jag mycket väl begripa varför det var just ordet "HJÄLP" som hakade fast. Det är i dagarna 2 år som jag varit i läget att allt som oftast behövt säga: Hjälp! För att inte tala om hur ofta omgivningen helt hjälpsamt frågat Hjälp? 

Även om mina promenader varit korta i sträcka så har de ända varit långa i tid. Även på korta sträckor finns ibland en del saker att se.

Ja, då gick jag där och tittade upp mot trädtopparna och tyckte mig se en fågel (nästa högst upp).

Med kamerans hjälp stod det klart för mig att någon riktig fågel var det inte; men söt är den i alla fall

 

Nu efter mina två smärtsamma år, nio hypoteser med undersökningar och massor av provtagningar (allt med resultat att just de sakerna är det inte fel på).
Allt tar tid och slutligen var det bestämt att jag skulle få träffa en specialist på smärta.  
I min tankevärld: hitta rätt medicinering och att lära mig tänka bort det onda.

(Ser ni den som sitter i stubbens hål och funderar på bra hjälp.)

För att göra en lång historia kort; Smärtläkaren hittade en liten nerv med ett lååångt namn.

Testade cortison med bedövning. Bedövningen tog, hela benet totalt smärtfritt. (allteftersom har cortisonet lättat på somlig värk)

Så kaxig jag kände mig en stund senare när jag parkerade bilen och skulle in i en affär och hämta ett paket.

Handväskan över axeln, bilnyckeln i handen och käppen kan ligga kvar i bilen för den lilla sträcka jag skulle gå.

Men absolut inte så kaxig när bilnyckeln slant ur handen och gled in under bilen. Vad gör man? Jag ställde mig på knä och fick fram nyckeln. Men jag kom inte upp. Som jag tog i och försökte. Men jag låg kvar på knä

Då kom en ung man fram och frågade om han kunde hjälpa mig. Tackade ja, mer hann jag inte innan jag stod upp. Har funderat på om han var så stark eller om jag hjälpte till (lite i alla fall).

Så många gånger jag känt tacksamhet för alla som hjälpt mig när jag behövt och som erbjudit hjälp och uppmuntrat när jag envisats "kan själv".  

För ett par veckor sedan fick jag hjälp på ett för mig helt otroligt sätt. 

Jag har en grupp Shared reading. Häromveckan skulle vi läsa en novell som handlade om ett barn som inte blev trodd, fast hon talade sanning. Till den texten försökte jag hitta en passande dikt. Jag letade och läste men jag hittade inte rätt. Bläddrade, googlade. skrev sökord, och hur det var hamnade jag hos en AI. (Eller hur det nu heter) Den gav mig ett förslag på en hel dikt. Jag gav lite nya ord och förslag på stämning. Tyckte den var ganska OK och skrev ut den. 

Jag tog den med till gruppen, talade om hur dikten kommit till, vi läste och den blev gillad. (AI hjälper till och letar fram det vi vill ha).

Här är den.

Rösten i glaskupan
                     

Mina ord är små fåglar som flyger mot glas,
de landar på marken i tysta kras.
Jag talar om sanning, om det som är sant,
men möts av en vuxenvärld, sval och distans.

"Du hittar nog på", "det var säkert en lek",
orden blir pilar, en form utav svek.
För om ingen ser det som faktiskt har hänt,
blir sanningen mörk och mitt hjärta bränt.

Men djupt inom mig finns en låga som vet,
att sanningen bär på sin egen verklighet.
Jag väntar på någon som stannar och ser,
som lyssnar på riktigt och inte bara ler.

Sensmoral: Be om hjälp, få hjälp, erbjuda hjälp, få hjälpa; ett givande och tagande som känns gott i både kropp och själ.