Hopplöshetens ok

Inte kändes det speciellt hoppfullt när jag kastade en blick ut genom fönstret i morse. grådis och smältande smutsfärgade drivor. Och som vanligt något besvärligt att gå nedför trappan.

Öppnar tidningen: den ene skjuter på den andre med med den tredjes livliga stöd. (Samtal mellan den andre och tredje skulle ju fortsätta om ett par dagar!?) En skola träffad 50 flickor dödade.
Hopplöshetens ok tynger. Inget av mina "verktyg" fungerar. 

Så tar jag ett djupt andetag, Dagliga sysslor pockar på, även när världen verkar vansinnig. Städar lite när kära maken kommer in och berättar om vad haren har gjort. Haren som vi tittat på flera kvällar i rad när han suttit och mumsat på alla de frön småfåglarna sprättat ner på marken. 

Ingen tvekan om att det är just han;
eller är det en hon?

Äppelträdet som vi planterade för ett par år sedan. Det blommade redan första våren. Förra våren knöt sig flera blommor till frukt. Getingar och annat gjorde sitt men jag fick ett äpple!!!

Nu verkade det hopplöst. Inga trådar på nätet gav oss något större hopp om att trädet ska ha en framtid. Kan man sörja ett äppelträd? Det kändes i alla fall tungt att tänka tanken: såga ner, gräv upp. 
Ett långsökt råd dök upp. Det har vi följt. Kanske, kanske, kanske hjälper det att ha virat svart plast runt hela skadan och sedan snurra säckväv över det. 

...och en stor gren har brutits från hösthortensian.

OK, det blåser inte men vimpeln är trasig och full av knutar.

Visst skulle man kunna ta sig fram till flaggstången, men det lockar inte. Dis och våtsnö. Som ett ok av hopplöshet vilar på axlarna.

Det blev fikadags. Semlebullar hade jag men inget att fylla dem med. Dags att bryta ihop? Det går väl inte att äta torra semlor???






SKÄRPNING!!
Med hemkokt tomatmarmelad smakade det utmärkt. 

Ett par domherrar hälsar på vid fågelmaten. 
känns som att trycket lättar lite.

Tänkte jag skulle få ett riktigt trist foto på vädret. Men se då blinkade det till en kort, kort, pyttekort stund. Nu funderar jag på om det inte var ännu en hopplös sak... (inte ens ta ett foto som jag ville...)

Nog är det så att hopplöshetens tunga ok ibland ligger på ens axlar. Det är tungt. Jag tror ändå att det är möjligt att både orka bära och orka se sig om efter kraftkällor. 


Februari är snart över och det börjar bli dags att leta efter små gula glädjespridare.